FiskFilosofen

Tjoho gott folk! och kanske inte så gott folk...

Har legat sjukt ett tag, därför den vitsiga rubriken.
När man ligger där i soffan så hinner man tänka ganska många olika tankar av olika slag. Men en tanke satte sig fast lite extra. Allting är jävligt relativt.

Jag var överlycklig när jag kunde sätta mig upp efter flera timmar i liggande ställning. Hade jag mått bra redan från början och gått till stadiet jag befann mig i när jag lyckades sätta mig upp hade jag antagligen inte blivit lika glad. Man kan tänka på det ungefär som ett glas som är fyllt till 50%
Är glaset tomt så häller man vatten i det tills det blir halvfullt. Är det redan fullt dricker man upp hälften av vattnet tills det blir halvtomt. Samma mängd vätska fast ur två olika perspektiv, där det i det första fallet finns mer vatten än från första början och i det andra fallet finns det mindre. Och om man råkar vara törstig så blir man nog gladare för att få påfyllning i glaset än att någon dricker upp det du redan har, även om det blir samma mängd vatten i slutändan.

Är man frisk från början så blir man inte jätte glad om man blir sjukare. Det blir lite som att någon dricker upp ens friskhet som man har förvarad i glaset. Men om man är så sjuk redan från början så att man inte har någon friskhet alls i glaset så blir man jävligt glad (tro mig) om det fylls lite.
Fast det blir samma resultat blir det olika reaktioner beroende på de föregående förutsättningarna.

Alla har nog undrat någon gång:
Finns det liv någon annan stans i universum?

Det uppenbara svaret brukar lyda ungefär: Inte en jävla aning...

Men eftersom att universum är så sjukt stort, i princip oändligt så borde det väl råka finnas någon planet någon stans med tillräckligt "inbjudande" klimat för att liv ska kunna frodas så som på jorden?
Ingen vet, eftersom att vi inte kan se hela universum med den teknologin vi har idag. Och eftersom att universum nu tydligen konstant expanderar så kommer vi nog aldrig kunna se hela universum heller.

Det blir ungefär samma sak som att man aldrig kan vara tillräckligt smart för att förstå hur sin egen hjärna fungerar.
För att du ska kunna förstå hur din hjärna fungerar så måste du bli ännu smartare. Samtidigt som du blir smartare blir din hjärna mer komplicerad. Alltså behöver du vara ännu smartare, och alltså blir din hjärna ännu mer komplicerad.
Det behövs tid för att utveckla nya instrument för att se längre ut i rymden. Samtidigt blir universum större för varje sekund av tiden som används. Alltså kommer universum vara ännu större vid den tiden du är klar. Alltså komemr du behöva mer tid till att skapa bättre instrument, alltså kommer universum växa ytterligare. And it goes on...

Tillbaka till ämnet!
Liv på jorden behöver framför allt två saker för att kunna leva. Syre att andas och vatten att dricka. Även föda att äta, fast finns det liv så finns det även föda i form av annat liv. Även om man är vegeterian. Jag har hört hur tomater skriker när man skär i dem...
Men det är ingenting som säger att det är obligatoriskt för andra livsformer att andas syre och dricka vatten. Växter behöver till exempel koldioxig och producerar istället syre.
Vi har bara utvecklats till att kunna ta nytta av dessa resurser till vår fördel eftersom att de finns tillgängliga för oss. Hade den stora flytande resursen på jorden istället varit till exempel olja hade vi nog utecklats till att kunna dricka det som vi dricker vatten nu. Och om det nu råkar finnas vatten i olja så hade vi kanske kunnat anpassa oss till att klara oss på den lilla mängden vatten som finns i oljan. Det finns ingenting som tyder på att alla former av liv behöver livnära sig på just det vi livnär oss på.

Så finns det en planet som består till 75% av flytande butan så behöver det inte vara en omöjlighet att det utvecklas liv på den planeten som använder butan så som vi använder vatten. Eller metan eller kväve eller annat valfritt ämne eller sammansättning.
Samma sak gällande temperatur. En persom från Indien tycker antagligen att en svensk sommar är kall när medeltemperaturen ligger på +25 grader i skuggan. En svensk sätter sig ute med en pilsner i handen, helst med så lite kläder som möjligt på sig eftersom att det är varmt. Hade någon ifån sibirien av någon anledning haft vägarna förbi hade denna antagligen desperat försökt få igång luftkonditioneringen så att man kan andas utan att bränna sönder luftrören.
Man anpassar sig helt enkelt.

Så finns det en planet med en omloppsbana närmare eller längre ifrån solen än vad jorden har, eller på annat sätt har en annan temperatur så tror jag att det kan finnas liv ändå. Som sagt så anpassar man sig. Det naturliga urvalet, evolutionen och sådant.

Och med tanke på hur lång tid det har tagit för jorden att skapas, överhuvudtaget få liv, och sedan dessutom få intelligent liv så kan det kanske komma liv på planeter vi redan nu känner till mycket väl. Om några miljoner eller miljarder år eller så.
Big bang hände för ca 12 miljarder år sedan säger en del (det finns många olika teorier om detta, jag säger absolut inte att detta är de rätta siffrorna eftersom att ingen riktigt vet). Jorden skapades för ca 4.6 miljarder år sedan. Det första livet på jorden kom inte förrän ungefär 3.5 miljarder år sedan.
Det tog 7.4 miljarder år för jorden att skapas räknat från big bang. Och sedan tog det ytterligare nästan 1 miljard år för liv att börja växa.
Människan, eller våran ras Homo Sapiens har funnits i låt oss säga 100,000 år för att kanske underdriva lite. Det riktiga numret sägs vara 150,000 år men jag gör det enkelt för mig.
Alltså tog det ungefär 7400 gånger längre tid för jorden att bara skapas än vad den moderna människan har existerat.

Alltså kanske det kommer finas liv på planeter som inte ens existerar än. Och jag tvivlar på att vi kommer få uppleva det isåfall. Fast man kan även se på det åt andra hållet. På de 7.4 miljarder åren det tog för jorden att skapas så måste det ju hunnit råka bli åtminstone en annan planet av något slag som kanske ochså fick liv tidigare än jorden. Livet på den planeten kanske till och med har hunnit dö ut för längesedan.

Tills vi har tekniken att ta reda på det kan vi bara gissa.

Tänk utanför lådan
Då undrar ni kanske: Vad fan är lådan? Kokar den kaffe?
Och viktigast av allt: Kan man äta den?

För att göra er alla besvikna så måste jag säga att jag inte tror att den går att äta. Eller ta på. Eller se. Och den gör definitivt inte kaffe.

Den välkända lådan är faktiskt ingen låda alls. Det är väl mer en metafor för ett mått av de självklara ramarna. Är det innanför lådan skulle man kort sagt kunna säga att det är regelbundet och uppenbart. Är det utanför lådan är det helt enkelt motsatsen till det föregående. Inte regelbundet och inte särskilt uppenbart.

Som vi alla vet är att tänka som analsex: Det är inte många som klarar av det och ännu färre som gillar det.

Inom lådan är allt inom säkra ramar. Allt är som det är och som det ser ut att vara. Det känns tryggt och hemtrevligt. Man skulle kunna jämföra det med din hemstad. Ditt krypin. Din lägenhet eller ditt eget rum. Men ditt rum är inte så stort jämfört resten av huset, trädgården, kvarteret, landet och till och med världen.
Samma sak gällande lådan.

Det kanske är tryggare att tänka innanför lådan. Men för att du ska kunna dra lite mindre uppenbara liknelser och paraleller, med andra ord tänka, måste du lämna ditt rum, eller lådan och bege dig ut utanför de trygga ramarna där det finns mer plats till sådant som att tänka. Men där allting inte är lika uppenbart, tryggt och säkert.

Vilket de flesta inte verkar gilla.

Det är inte värt att offra den tryggheten för den ökade tankekapaciteten. Det är lätt att förvirra sig själv eller med andra ord kanske gå vilse ute i världen eller i detta fallet utanför lådan. Man behöver förankra sig lite. Kunna hitta tillbaka. Binda ett snöre runt midjan så att man hittar tillbaka ut ur labyrinten när man besegrat odjuret.

Har man väl tagit steget utanför lådan måste man återvända dit. Man kommer inte nöja sig med de gråa, kala men säkra väggarna insidan erbjuder. Och det är inget fel med det! Hade vi inte vågat röra oss utanför hade vi antagligen varit kvar i stenåldern. Det behövs kreativt och annorlunda tänkande för att man ska kunna utvecklas.

Det gäller bara att veta när man ska sluta och kunna göra så.

Det kanske är därför många är rädda för att ta klivet ut. Rädda för att de inte kommer kunna gå tillbaka när de behöver...

Det var allt för ikväll. Ha en bra natt tillsammans!

Dagens samhälle verkar tro att kunskap är samma sak som kompetens.
Du behöver MVG i si och så många betyg och du måste plugga si och så länge. Och erfarenhet verkar bara roll om du inte har någon.

För att bli psykolog behöver du jävligt bra betyg och flera års plugg efter det. Sedan hur anpassad du är för jobbet är en annan sak. Man kan ju läsa sig till hur man handskas med människor. Speciellt psykiskt instabila människor.

Är du däremot väldigt bra på det som det krävs att vara bra på för att vara en bra psykolog har du ingen chans att utbilda dig om du inte har tillräckligt bra betyg. En av orsakerna till att det finns så många inkompetenta psykologer.

Jag säger inte heller att du inte ska behöva plugga alls. Lagom är som alltid bäst. Men att slänga in lite praktik och få lite feedback hade nog inte skadat.

Håller på med ett inlägg gällande global uppvärmning på förfrågan, men så länge får ni ta del av någonting jag kom att tänka på nyligen:

Varför känner vi just de känslor som vi känner?
Vad bestämde från första början att vi ska känna som vi gör när vi är arga just när vi är arga? Kunde det inte gått lika bra med känslan vi känner när vi är ledsna eller glada för att beskriva ilska?

Hade vi alltid förknippat det vi känner till som ilska när vi till exempel är glada så hade det väl varit precis lika naturligt att känna så i samband glädge som det är att känna så i samband med ilska nu?

Har vi blivit präglade till att känna de känslor vi gör? Både ja och nej. Det borde ligga i vår natur eller i vårt dna på ett sätt eftersom att man vet redan som nyfödd vilken känsla som är vad. Vi får senare lära oss att sätta namn på känslorna och kanske en lite större förståelse för dem. Men hade alla plötsligt gått emot sina känslor och hittat på nya så kanske det en dag hade blivit de "korrekta" känslorna. Utveckling på högsta grad.
Det leder mig till frågan:

Har alla människor alltid kännt likadant?
Det kan jag faktiskt inte svara på eftersom att jag inte har lyckats få tag på någon som levde för x antal tusen eller kanske till och med miljoner årsedan till en intervju.
Men så kanske fallet är. Och om några miljoner år kanske människorna som lever då känner helt annorlunda mot vad vi gör idag. Man vet aldrig.
Anledningen till att jag gissar på att det fortfarande kommer finnas människor då är för att det hade varit extremt ologiskt ifall vi hade dött ut redan då med tanke på hur liten tid vi existerat jämfört med typ allt annat före oss.

Hinner inte gå så mycket djupare på det just nu.
Stay tuned for global uppvärmning!

Blev visst klar lite tidigare, så här får ni lite ljus i eran mörka vardag!

Här har ni en liten retorisk fråga som de flesta tror att de har svaret på:
Vad är den verkliga innebörden för ordet och begreppet "perfekt"?

För det första så vill jag klargöra att det inte finns någonting som kan kallas perfekt. Inga undantag överhuvudtaget.
För att någonting ska vara perfekt så ska det inte kunna bli bättre, och vad jag vet så kan det mesta bli ganska mycket bättre.

Perfekt används ofta till att beskriva någonting som är det bästa man kan få ur ett visst urval. Men isåfall är det inte perfekt, det är det är bara det bästa tillgängliga.

För att någonting ska klassas som perfekt ska det inte ha några nackdelar samtidigt som det har alla fördelar som man förväntar sig. Minsta lilla nackdel eller skråma så är det inte perfekt.
Dessutom måste alla tycka precis likadant om det. Har jag köpt nya möbler som jag tycker är helt perfekta för mig så kanske inte du tycker likadant. Då är de inte perfekta eftersom att de skulle kunna bli bättre ur din synvinkel sett.

Varför finns det ingenting som är perfekt?
Det har jag gått och funderat på ett tag. Ta frukt till exempel. Det finns alltid någonting som hindrar det från att vara den perfekta frukten. Man måste skala den, den är för liten, det finns en stor irriterande kärna i mitten som man måste plocka ut, det är inte riktigt så gott som man skulle vilja, man kan inte äta särskilt mycket av den utan att bli trött på smaken och så vidare. och glöm inte att alla inte tycker samma sak om alla frukter heller. Skulle man nu hitta en frukt som var helt perfekt skulle kanske endel avsky smaken, vilket gör den o-perfekt igen.

Samma sak med människor. Det finns inte en enda människa som är helt felfri.
Träffar någon som man tror är den perfekta människan så döljer den antagligen någonting. Eller så har man helt enkelt inte lärt känna alla sidor än.

Om det nu är denna Gud som skapat allting så måste jag säga att han inte gjort ett särskilt bra jobb. Eller så gillar han bara att jävlas med folk.

Vad är religion egentligen?
Tja kort sätt skulle man väl kunna säga att det är en känsla av struktur och trygghet som man kan luta sig tillbaka på i denna osäkra och ostrukturerade världen.

Vilka är/blir religiösa?
Redan från mänsklighetens begynnelse har det legat i våran natur att ifågasätta och vara nyfikna.
Redan långt bak i t.ex. antiken började man ifågasätta varför världen ser ut som den gör och vartifrån den kommer. Då hade de såklart inte lika avancerad teknologi till att ta reda på sådant som vi har idag, men det hindrade dem inte från att gissa. Det är där religionen kommer in i bilden.
Precis som med allting annat vill man ha en förklaring.
Då var det självklart att denna "Gud" som vi känner fenomenet idag hade skapat världen och återupphåller den, eftersom att de inte kunde hitta en bättre och mer vetenskaplig förklaring.

Varför tillkommer det inte fler religioner idag?
För det första så gör det säkert det. Fast idag är vi lite för välinformerade om hur saker och ting fungerar för att tro på att det är en högre makt som får allting att gå runt.
När t.ex. kristendomen började blir stor ungefär runt när den magiska bebisen i Jerusalem föddes var det inte så många som hade en bättre förklaring än att det var denna "Gud" som skapade världen och allting i den.
Hade en smått förvirrad snubbe ställt sig och pratat om att han är guds son eller att gud har talat till honom idag hade vi antagligen låst in honom tillsammans med andra hallucinerande drogmissbrukare.
Och om nu en ny religion lyckas etablera sig så får den antagligen rykte om att vara en sekt och att medlemmarna inte riktigt har alla indianer i kanoten, så att säga. Men det är helt accepterat att tro att en skäggig, allsmäktig gubbe bland molnen bestämmer våra öden.

De stora religionerna idag är accepterade enbart för att de har funnits i flera hundra, kanske till och med tusen år. Men då kan man även fråga sig ifall Jehovas Vittnen kommer vara accepterade om 2000 år. Det var nog inte alla som höll med när Jesus gick och knackade på deras dörr och ville berätta för dem om Guds ord. Om det nu var så han marknadsförde sig vet jag inte men man kan ändå dra ganska tydliga paraleller.

Jag kritiserar absolut inte de som är religiösa. Alla behöver någonting att tro på och luta sig tillbaka på när man inser att livet inte är en dans på rosor och det slår tillbaka som en slägga i ansiktet. Det är mycket lättare att tänka "Gud ville att det skulle bli såhär för mitt eget bästas skull." än att tänka "Eftersom att det aldrig blir bättre är det är nog inte meningen att jag ska vara lycklig."
Alla behöver någonting högre än oss själva att lägga sitt öde i händerna på ibland. Även om detta någonting är extremt emotsägelsefullt.

Är ni fortfarande skeptiska till det jag säger så har ni här en liten dokumentär av en man jag har väldigt stor respekt för. Stephen Hawking. Där han förklarar vetenskapligt varför en gud skulle vara helt överflödig.

När vi pratar om själen syftar nog de flesta på att vi har ett slags andligt undermedvetande. Det är själen som bestämmer vem vi är, och det är även den som lever vidare i nästa liv enligt bland annat hinduismen.

Reinkarnation med ett finare ord. Vi föds på nytt som en ny individ som kan vara en annan människa eller ett djur av något slag. Våra handlingar i vårat förra liv bestämmer vilken vi ska bli i nästa. Allt detta funkar eftersom att det är den andliga, personlighetsbestämmande själen som går vidare till en ny kropp av kött och ben.

Men hur får vi själen från första början?
Har vi en själ redan när vi föds? Får vi den senare i livet? har vi den redan som spermie eller kommer den inflygandes till livmodern när vi växer inuti magen? Finns det ett totalt antal själar som är lika med antalet levande varelser på jorden? Hade redan de första encelliga bakterierna själar eller tillkom de när vi blev intelligentare och mer välutvecklade? Hur bildades de isåfall?

Det mesta säger emot sig själv ganska mycket. Hade de första encelliga bakterierna själar så borde väl alla bakterier ha det idag med?
Tillkom de senare så kan vi ju direkt säga att reinkarnation bara är ett skämt. Skulle alla själar återfödas samtidigt som det konstant produceras nya så skulle jorden antagligen vara lite mer överbefolkad av människor och djur än vad den redan är.
Iochförsig så handlar reinkarnation om att inte behöva återfödas längre. Men om man nu kommer till paradiset, eller nirvana som det kallas så borde ju det stället vara proppfullt om antalet själar som kommer till nirvana är tillräckligt många för att det ska bli en bra balans med själar kvar på jorden.
Och om det nu skulle vara så att det inte produceras nya själar, vad händer då när alla kommit till nirvana? Eller nästan ännu värre, när det bara är en enda stackars själ kvar på jorden. Och då har denna ingen annan kvar att göra goda gärningar för så alltså kommer den aldrig att komma till nirvana. Kvar ensam i en evighet.

Och om själen nu är en slags livskraft så måste vi ha den redan som spermier eftersom att spermier är någolunda levande.
Och eftersom att spermier produceras i mannens testiklar så borde det även vara där som själar produceras. Alltså går mannen konstant runt med flera miljoner själar i sig. Power...

Om det nu är så det ligger till så borde en vanlig utlösning vara mycket värre än alla de mest groteska folkmord vi känner till, sammanlagt.
Medelantal spermier per ml sädesvätska är ca 65 miljoner. över 20 miljoner anses som en "frisk" mängd. Och eftersom att en utlösning består av ungefär 3 ml sädesvätska så får du även gånga antalet spermier med 3.
Alltså dör ungefär 195 miljoner spermier per utlösning. Minus 1 om man man lyckas befrukta kvinnans ägg. Och om embryot överlever...

Tänk då på att för varje spermie som dör, dör även en själ. Eller dens kropp dör, vilket tvingar den till att återfödas. Vad jag vet så hinner man inte göra så mycket gott under de få dagar man är spermie.

Alltså ca 195 miljoner spermier per utlösning. En man har (vad jag har hört) ca 7000 utlösningar per livstid. Gångar du sedan det med antalet spermier per utlösning (195 miljoner) så blir det 1,365,000 miljoner alltså 1365 miljarder spermier per livstid per man. Gångar man det sedan med antalet sexuellt aktiva män så blir det en hel del. Och det är bara under en generation. Vi har haft ganska många fler generationer än en sedan de första människorna uppkom.
Om även djur producerar själar så får man ta det sista värdet och gånga med det ungefärliga antalet djurarter som finns i världen.

Tänk då om alla de själarna skulle återfödas.
Alla miljardtals miljarder och återigen miljarder själar skulle behöva en kropp att födas i. Sedan skulle de kropparna fortsätta att producera ännu fler spermier, själar och tillslut individer.
Antalet djur och människor skulle mycket mer än dubblas per generation.
Med andra ord en jävligt stor inflation i djurriket

Jag tror ni fattar budskapet.
Hade själar som vi känner till dem existerat så hade vi inte kunnat bo på jorden särskilt länge. Det hade helt enkelt inte funnits någon plats kvar.

Om nu själar mot all förmodan skulle finnas så funkar de troligen inte på det sättet religionen förklarar det.

Moral är ett väldigt roligt ämne. Ialafall hur man ser på moral i det moderna samhället.

Att ha god moral är viktigt, det kan nog de flesta hålla med om. Allting ska vara helt enligt normerna och till andras och framför allt din egen trevnad. Eller vänta lite nu...

Framför allt för din egen trevnad?
Ja det var det jag nyss sa. Får sluta bolla med mig själv, får snart personlighetsklyvning. Men ialafall!

Dagens moral verkar inte längre gälla så fort det går ut över dig själv, någonting som har med dig själv att göra eller någonting annat som på något sätt skulle kunna påverka dig negativt.

För att jag tycker att det är ett så klockrent exempel ska jag ta hästmänniskor.
Natural horsemanship eller vad de nu kallar det. Allting ska vara så jävla naturligt det bara går. Man behöver tillochmed en röd pinne med ett snöre på, som man kan köpa för 500kr när det finns fullt dugliga helt naturliga pinar i skogen. Men dom är väl inte riktigt lika naturliga. Hur fan det nu funkar kan man ju fundera på.
Och du ska inte ha några hästskor, ingen sadel, ingen annan ridutrustning heller för den delen, ingen förmåga till att tänka själv och viktigast av allt, en jävla massa dubbelmoral.

Ingen verkar tänka på att det mest onaturliga du kan göra är att sätta dig på en häst. Eller ens vistas nära den.
Eftersom att hästar är flyktdjur så flyr de från fara. Människor jagar djur för föda. Människor = fara.
Dessutom hoppar rovdjur upp på hästens rygg, alltså där du sitter när du rider när de ska försöka fälla den. Vilket betyder att för hästen känns det ungefär som att bli angripen av ett rovdjur när du sätter dig på den.

Så vad natural horsemanship egentligen borde handla om är att inte äga, inte rida och inte ens gå nära hästar. Inte tvinga dem till att behöva vara nära dig ialafall.

Och ja, det är skillnad på vildhästar och hästar som går i hagar.
En "tamhäst" är antagligen inte särskilt rädd för dig eftersom att de har blivit präglade till att gå emot sina primära instinkter. Jag säger inte att det är fel att rida. Men isåfall så kan det väl inte vara så jävla farligt med hästskor heller? Så släng dendär pinnen du betalade en förmögenhet för jämfört med vad en jävla pinne med ett snöre på bör kosta och se alla sidor av denna idioti. Inte bara de sidor som inte kommer ivägen för dig och dina mål.

Jag säger inte heller att man ska ha full utrustning på hästen året runt i hagen, stallet och huset. Varför du skulle ta in den i huset är upp till dig. Elelr skarpa bett som skulle kunna raka en igelkotts rövhår heller, de ska vara i hästens någorlunda känsliga mun, inte i en igelkotts röv.

Lagom är bäst. Så är det bara. Sverige är ett av de väldigt väldigt få länder som har ett ord för lagom. Och ändå så verkar det inte vara en jävel som förstår innebörden. Allting är svart eller vitt. Antingen håller man med om någonting eller så är man helt emot det. Varför kan man inte bara få hålla med om vissa delar av ett argument?
Så funkar det ju såklart inte. Kan någon ge mig en jävligt bra förklaring till varför så ska jag överväga att hålla med om det resonemanget, men tills dess så ställer jag mig i gråzonen i mitten.

Vi alla gillar ju att roa oss lite då och då.
Vissa drar ut på krogen, andra sitter hemma och krökar. Då pratar jag främst om att festa och supa i detta fallet. Det viktigaste är ialafall att andra vet om vad man gör och att man gör det.

Facebook lär oss att det är de som har tid till att ta upp kameran och ta kort på sina halvdäckade polare som har roligast. Vad är det för mening med att ha kul om inte andra kan se i efterhand hur kul man hade?

Så vill du ha en lyckad fest, se till att ta grymt mycket bilder på allt och alla. Samla gärna ihop allt ni tänkt dricka under kvällen, ställ det på ett bord eller annan alternativ yta och ta kort på det innan festen dragit igång. Kan även göras efter eller undertiden, dock kan det vara svårare att lokalisera materialet som ska fotograferas då.
Lägg sedan ut bilderna på facebook för bästa effekt.

Alla era vänner och ovänner kommer vara grymt avundsjuka när de ser bilderna! Funkar varje gång!
Och kom ihåg: Ingenting får en att må så bra som uppmärksamhet och andras missnöje!

Är allting egentligen så självklart som vi vill tro att det är?

Gräset är grönt, himlen är blå, appelsinjuice är gul, annan juice är någon annan färg.
Men är det verkligen så simpelt?

Vi ser saker genom att ljus reflekteras mot olika ytor, och alla färger utom de som vi ser studsar bort eller någonting liknande. Ska inte gå in alltför mycket på just det.
Ialafall så ser vi att gräset är grönt eftersom att våra ögon uppfattar den gröna reflektionen som uppkommer när ljuset studsar mot gräset. Sedan tolkar våran hjärna det till en bild.

Alltså är frågan: ser alla på saker precis likadant?
Den färgen jag kallar grön kanske är den som du kallar blå, eller tvärtom. För mig är det självklart att gräset är grönt. För dig är det precis lika självklart att gräset är grönt, men vi kanske ändå ser det på helt olika sätt eftersom att vi bara har lärt oss att förknippa en färg med ett namn. Precis som allt annat vi har lärt oss.
Våra hjärnor är olika på ett oändligt antal andra sätt, så varför skulle de inte kunna vara olika på dethär sättet med?

Och ja, vissa färger passar bättre ihop med andra.
Varma, kalla och så vidare. Men uppfattar vi färger olika så kanske vi även uppfattar vilka färger som passar bra ihop olika, så att det stämmer ungefär överens ändå.
De färgerna du ser är röd och gul. När jag ser samma färger ser jag grön och lila. Grön och lila kanske inte passar lika bra ihop som röd och gul gör, men kom ihåg att färgerna är röda och gula för mig med fast jag tolkar dem som det du skulle beskriva som grön och lila.
Och eftersom att även jag har lärt mig att röd och gul går bra ihop så tycker jag det, fast det ser ut som ditt grön och lila för mig. Lite långsökt kanske men inte heller helt omöjligt.

Vi kommer antagligen aldrig få reda på hur det egentligen ligger till eftersom att man inte kan se genom någon annans ögon, vilket skulle krävas om vi vill se hur andra uppfattar färger.

Men ändå en kul tanke.

Har ni frågor eller om någonting är oklart är det bara att fråga på!

Godnatt och så vidare!