Nu råkar det vara så att jag har ett litet experiment i åtanke som jag hoppas och tror att fler än jag tänkt på innan.

 

Första steget är att vi slutar undervisa barn i religion tills de är tillräckligt gamla att tänka själva och faktiskt kan ifrågasätta saker och ting.

Sedan var det visst det enda steget så där slutar den praktiska delen!

 

Nu återstår bara att observera resultaten.

 

Först och främst hade det varit intressant att se hur lång tid det tagit innan majoriteten av religionerna tappat tillräckligt många anhängare för att först degraderas till sekt och sedan till slut försvinna helt.

Är du den enda i din umgängeskrets som tror på en allsmäktig gudomlighet som skapade världen och skickade ner sin son i form av sig själv som han sedan kunde låta folk döda för att kunna förlåta dem och sedan av någon anledning tappade all sin förmåga att göra sig hörd och sedd något konkret sätt, är det nog inget man skyltar med.

 

Nästa steg att observera hade antagligen varit hur lång tid det dröjer från det att de gamla försvinner tills nya grundas.

 

Religion tycks nämligen alltmer övergå i som jag vill kalla det, personlig religion.

 

Du följer inga heliga skrifter, för det är ju ganska löjligt att basera sin tro på sagor. Men du kan inte skaka av dig känslan att "allt kan ju inte bara vara en slump, det måste finnas en mening med allt".

Och där föds den personliga religionen.

 

En person med en personlig religion svarar oftast något i stil med: "Alltså jag tror ju inte på Gud, men jag tror liksom på något". När man frågar om deras tro.

För delen om att tro på gud är ju lite löjligt det med. Men byter man namn på deiteten till "något" blir det med en gång mindre löjligt.

Eller så börjar de hitta på en massa flummig skit om att "Gud finns inom oss alla och han är vad du gör honom till!" antagligen för att det ska låta rimligt till åtminstone någn grad. Hur de nu kommit fram till detta kan nog varken jag eller de själva svara på. Det är väl den där känslan man får när man gör något bra som inte kan vara något annat än gud eller något i den stilen, det är för mig mycket främmande att resonera på de sätten så jag kan inte göra annat än att spekulera.

 

Men för att återgå till ämnet så följer det en stor fördel med både organiserad och personlig religion. Tryggheten i att veta att du är speciell. Allt du gör betyder något och allt ont kommer med något gott. För att gud vill det. Och trots att världen ser ut som den gör är han definitionen av allt gott i världen och vill bara allas bästa.

Åtminstone ditt bästa eftersom att du bor i ett I-land och kan köpa allt du behöver inom egentligen rimligt gångavstånd. Och eftersom att det är din gud och du har det bra så måste han ju vara god!

Återigen är det bara spekulationer, ni får gärna upplysa mig om ämnet ifall ni är bekanta med detta sättet att resonera på.

 

Och med denna tryggheten kommer självklart motsatsen i motsatt läge.

Kan framtidens människor leva med tanken att det finns en möjlighet att det inte finns en egentlig större mening? Eller måste de hitta på egna gubbar bland molnen som bestämt att de är speciella och betyder för att inte bryta ihop totalt?

 

Förhoppningsvis återstår det att se.