FiskFilosofen

Nu råkar det vara så att jag har ett litet experiment i åtanke som jag hoppas och tror att fler än jag tänkt på innan.

 

Första steget är att vi slutar undervisa barn i religion tills de är tillräckligt gamla att tänka själva och faktiskt kan ifrågasätta saker och ting.

Sedan var det visst det enda steget så där slutar den praktiska delen!

 

Nu återstår bara att observera resultaten.

 

Först och främst hade det varit intressant att se hur lång tid det tagit innan majoriteten av religionerna tappat tillräckligt många anhängare för att först degraderas till sekt och sedan till slut försvinna helt.

Är du den enda i din umgängeskrets som tror på en allsmäktig gudomlighet som skapade världen och skickade ner sin son i form av sig själv som han sedan kunde låta folk döda för att kunna förlåta dem och sedan av någon anledning tappade all sin förmåga att göra sig hörd och sedd något konkret sätt, är det nog inget man skyltar med.

 

Nästa steg att observera hade antagligen varit hur lång tid det dröjer från det att de gamla försvinner tills nya grundas.

 

Religion tycks nämligen alltmer övergå i som jag vill kalla det, personlig religion.

 

Du följer inga heliga skrifter, för det är ju ganska löjligt att basera sin tro på sagor. Men du kan inte skaka av dig känslan att "allt kan ju inte bara vara en slump, det måste finnas en mening med allt".

Och där föds den personliga religionen.

 

En person med en personlig religion svarar oftast något i stil med: "Alltså jag tror ju inte på Gud, men jag tror liksom på något". När man frågar om deras tro.

För delen om att tro på gud är ju lite löjligt det med. Men byter man namn på deiteten till "något" blir det med en gång mindre löjligt.

Eller så börjar de hitta på en massa flummig skit om att "Gud finns inom oss alla och han är vad du gör honom till!" antagligen för att det ska låta rimligt till åtminstone någn grad. Hur de nu kommit fram till detta kan nog varken jag eller de själva svara på. Det är väl den där känslan man får när man gör något bra som inte kan vara något annat än gud eller något i den stilen, det är för mig mycket främmande att resonera på de sätten så jag kan inte göra annat än att spekulera.

 

Men för att återgå till ämnet så följer det en stor fördel med både organiserad och personlig religion. Tryggheten i att veta att du är speciell. Allt du gör betyder något och allt ont kommer med något gott. För att gud vill det. Och trots att världen ser ut som den gör är han definitionen av allt gott i världen och vill bara allas bästa.

Åtminstone ditt bästa eftersom att du bor i ett I-land och kan köpa allt du behöver inom egentligen rimligt gångavstånd. Och eftersom att det är din gud och du har det bra så måste han ju vara god!

Återigen är det bara spekulationer, ni får gärna upplysa mig om ämnet ifall ni är bekanta med detta sättet att resonera på.

 

Och med denna tryggheten kommer självklart motsatsen i motsatt läge.

Kan framtidens människor leva med tanken att det finns en möjlighet att det inte finns en egentlig större mening? Eller måste de hitta på egna gubbar bland molnen som bestämt att de är speciella och betyder för att inte bryta ihop totalt?

 

Förhoppningsvis återstår det att se.

Detta inlägg handlar om kränkningar så därför hoppas jag (som vanligt) att så många som möjligt känner sig kränkta.

 

Jag har en önskan.

Kanske inte det jag önskar mest av allt. Kanske knappt i närheten. Men önskan som önskan.
Den önskan lyder som följande:

 

Jag vill kunna diskutera religion med en religiös person som faktiskt vet hur man diskuterar.

 

Inte vet hur man diskuterar som i veta vad den teoretiska termen betyder, utan som inte svarar på något helt annat än vad man frågar eller refererar till gud.

 

Fast det är nästan ett bra scenario för mer ofta än man förväntar sig får man inget svar alls.
Som religiös räcker det att på vilken fråga som än ställs svara "Jag blir kränkt" så måste jag respektera det genom att ta tillbaka min fråga, inte ställa några fler och helst bli religiös själv för att inte provocera ytterligare med min ateism.

 

Varför alla blir så himla kränkta är ett mysterium. Jag har mina aningar och funderingar men inget som jag kan bekräfta stämmer.

 

Det är i huvudsak två olika orsaker som jag har grunnat på, de lyder som följande:

 

För det första är det mycket lättare att säga att man blir kränkt istället för att svara på en fråga som man varken besitter bevis eller argument för att kunna svara på utan att låta som en flummig idiot.

 

För det andra är det säkert många som faktiskt blir kränkta (jag säger dock inte att det ursäktar den bristande förmågan att kunna debattera varför).
Anledningen till detta är att många baserar hela sitt liv på sin religion. Hur de ska leva, vad de ska äta, hur gamla de får bli, om de får ha skägg eller inte, hur många manliga vittnen det krävs för att fälla en man för våldtäkt, på vilken plats man ska bli stenad beroende på vilket brott man begått och så vidare och så vidare.

 

Eftersom att de flesta människor tänker ett steg fram och två steg bak är det klart att istället för att överväga möjligheten att det jag säger faktiskt skulle kunna stämma eftersom att allt pekar på att deras liv är baserade på sagor som skrevs av ett gäng pårökta män ett par tusen år sedan, blir de kränkta för att jag ens har mage att ta sådana ord i min mun i deras närhet.

 

Dock är det på senare tid vanligt att ha en fräsch, egen och unik tro när folk började inse att de så kallade heliga skrifterna är rätt idiotiska men man fortfarande inte kunde acceptera tanken på att vi skulle vara här av en ren slump och att vi alla och våra liv skulle vara meningslösa.

 

Där är det antagligen en liknande princip. Dock blir det lite mer intimt i detta fallet när det handlar om vad de själva varlit listiga och funderat ut.

Jag ska minsann inte tro att jag kan komma här och förstöra deras personliga relation med den stora skaparen med mina resonemang och min logik.

 

gud är nämligen inte logisk.

 

Han fungerar på mystiska, ineffektiva och grymma sätt som vi som människor aldrig kommer kunna förstå oss på och därför bara ska acceptera som de är.

 

Ni som fortfarande läser och som inte i vrede slängt apparaturen som tillåts att visa sådana syndfulla påståenden i form av skrift genom fönstret får gärna dela med er av era erfarenheter angående ämnet. Allra helst om ni faktiskt är religiösa eller på annat sätt har ett svar på varför allt som kommer ur munnen på en ateist är så oerhört kränkande.

 

Tjingeling!

Politik är ett ämne som är väldigt svårt att hålla sig borta ifrån. Förr eller senare diskuterar man det med någon i något sammanhang.

Att alla tycker att de har precis lika rätt av precis samma orsaker oberoende av vilken sida man står på eller vilka argument man själv eller motparten representerar är relativt välkänt. Men det är även en av anledningarna till varför jag valt den sida jag står på.

Låt oss bara få detta överstökat.

 

Jag kan börja med att säga det rätt ut. Jag tycker politik är skit.

 

Det är säkert många som delar den åsikten med mig. Om det är av samma anledning som jag är en annan sak. Jag hoppas det är fler som delar den åsikten med mig efter ni läst detta.

Men jag har fötterna tillräckligt nära jorden för att inse att det är väldig orimliga förväntningar.

Om ni inte redan tycker som jag är det ändå inte mycket som kan få er att ändra er.

 

Enligt mina erfarenheter är det mer ofta än inte som man bestämmer sig för en åsikt, klamrar sig fast vid den och vägrar släppa taget, istället för att välja åsikt efter vad som verkar vettigast beroende på informationen du får med tiden.

Redan där har vi ännu en anledning till varför jag tycker politik inte fungerar.

 

Om ni inte förstår hur jag resonerar i mitt föregående påstående kan det bero på ytterligare en relevant anledning till mitt val:

Som jag har förstått det går det inte att förklara allt för alla.

Man kan bara ge någon annan materialet, men den måste själv använda verktygen den har tillgängliga för att snickra ihop en ny åsikt.

Har man fått tillräckligt med materiel kan det i stora drag gå tre olika sätt till väga:

 

Personen i fråga analyserar materialet och beslutar sig för att det inte är värt att bygga en åsikt med.

 

Personen i fråga har inte rätt och/eller tillräckligt bra verktyg för att kunna få ihop materialet till något mer än en hög med oanvändbart skräp. Om man ville göra materialet till en åsikt men inte har förmågan kan det sluta i frustration. Om man inte ville så är man antagligen likgiltig. Så jag antar att det kan gå 3.5 sätt till väga.

 

Personen i fråga vill bygga en ny åsikt och har verktyg som fungerar för ändamålet, och voila! En ny, färsk och förhoppningsvis bättre åsikt är skapad och ersätter den gamla.

 

Min poäng är att jag tror inte att alla kan se alla slutsatser som krävs i alla lägen, hur bra man än förklarar och resonerar. Om det beror på erfarenheter, bristande begåvning eller helt enkelt olika sätt att tänka på kan jag inte svara på.

I vilket fall som helst blir politiska diskussioner ofta ungefär i stil med att försöka skrika omkull en tegelvägg. En tegelvägg med metaforiska öronproppar.

 

En annan sak som är värd att notera är att i en demokrati är det fullt möjligt för majoriteten av folket att vara missnöjda fast det är majoriteten som segrar.

 

I riksdagen finns 7 partier som borde få kalla sig partier (Miljöpartiet är ett gränsfall men vi tillåter det för denna gången).

Om man delar upp alla röster jämnt bland partierna blir det 100/7 % per parti, alltså ca 14.28%.

Det betyder att ett parti kan vinna om de får, låt oss säga 20% av alla röster.

80% av befolkningen blir missnöjda trotts att majoriteten vann.

 

Jag vet att det är svårt, om inte omöjligt, att göra på ett bättre och rättvisare sätt när det handlar om en sådan stor mängd människor. Men fortfarande någonting jag tycker är värt att ta upp och väga in.

 

Jag har mycket mer jag skulle kunna säga om ämnet. Hur det blir samma skit i slutändan ändå och att vi får välja bara för att de vill ge oss en illusion av att vi har något att säga till om. Men av ren princip vill jag helst inte prata alltför mycket om politik. Dessutom, som jag nämnde innan, hade ni velat/kunnat ändra åsikt hade ni nog redan gjort det.

 

Nu går jag och lägger mig så är jag förhoppningsvis på bättre humör när jag vaknar.

Tjoho!

 

Som rubriken förtäljer ska vi idag granska magi. Dock hade jag inte tänkt granska själva fenomenet i sig, utan ur en mer litterär synvinkel.

 

För enkelhetens skull tar vi som exempel en serie böcker som de flesta borde vara bekanta med, Harry Potter.
J.K. Rowling är vad jag fått höra den enda författaren som genom sina böcker blivit miljardär, så folk gillade uppenbarligen serien. Dock var det typ sextioelva böcker det handlade om, så teoretiskt sett blir det sextioelva gånger pengarna från en ensamstående bok. Men man hade ju inte varit intresserad av att läsa resten om man inte gillade de föregående så de måste ändå hållt en viss standard.

 

Jag har inte läst böckerna, men även fast jag har sett de flesta filmerna vet jag att jag inte har särskilt mycket att säga till om angående själva böckerna. Om det i böckerna förklaras vad jag tänker ta upp får ni gärna hojta till, jag vill inte fara med osanning och leda folk på villospår.

 

Som rubriken även förtäljer ska det idag handla om logik.
Man skulle kunna säga att logikens lagar är min bibel. Jag försöker se logik i allt och granskar logiska mönster så ofta jag kan, både medvetet och undermedvetet. Finner jag ingen logik blir jag jävligt frustrerad eller skyller på i detta fallet författaren, alltså den som har skapat det jag granskar.

Harry Potter serien är ett exempel som helt och hållet saknar logik eller som gömmer den väldigt väl. Magi i allmänhet brukar gå i samma fotspår.

 

Alla elever på Hogwarts, skolan där de lär sig nyttja magi, är där av just den anledningen.
De läser i böcker och övar i praktiken på att vifta med sin stav samtidigt som man talar i tungor för att få oförklarliga saker att hända. Och det är just det som stör mig.

 

De får aldrig lära sig om varför magi fungerar, bara att den gör det och hur de ska använda det till sin fördel. Det verkar inte som om någon alls har någon aning om vad de egentligen sysslar med. De vet bara hur de ska göra för att uppnå önskat resultat.

Är det kanske bara ett fåtal som vet? Är det en uråldrig kunskap som inte lärs ut till vem som helst? Eller var det helt enkelt så att någon bara råkade snubbla över fenomenet magi och fick testa sig fram?
Kunde man inte åtminstone som läsare/tittare fått någon slags förklaring? Eller hade det förstört mystiken och atmosfären författaren vill uppnå?

 

I vilket fall som helst tycker jag att det är ett väldigt "billigt" sätt att skriva på. "Det bara är så, acceptera det och läs vidare istället din snokande jävel".
Det blir nästan lite i stil med religiös logik:
"Du ska inte ifrågasätta magi, det bara är som det är för att magin känner för att vara som den är av anledningar som endast magin själv känner till och som du som människa inte är värdig att veta".
Den största skillnaden där är att i detta fallet fungerar magi. Man bara får inte en förklaring till varför. Religion fungerar väl med på ett visst plan, det når åtminstone sina mål. Men detta för att folk är idioter och/eller dåligt informerade, som väljer att tro på det även utan några hållbara bevis alls.

 

När jag skriver vill jag ha en logik i allt. Om det inte finns en logisk koppling så nöjer jag mig inte förrän jag kommit på en. Eller fyra.
Då talar jag främst om när jag skriver romaner eller noveller. Jag vill ha en story som håller. Helst utan några hål alls. Jag är inte nöjd förrän jag uppnår det. Och jag förstår mig inte på folk som nöjer sig med mindre än så.

 

Jag är medveten om att det inte har med storyn i sig att göra i detta fallet. Det kan vara en bra story även om nyckelkoncepten som bygger upp den är väldigt abstrakta.
Vi kan jämföra med någon av de miljoner filmer som på ett eller annat sätt innefattar spridningen av ett virus eller liknande som gör folk till zombies.

Hade det inte känts lite "fattigt" om det bara helt plötsligt var en massa zombies överallt utan att man någonsin fick veta varför?
Någonting sprider sig på något sätt. Vi ser att det fungerar, vi ser vad det gör. Men åtminstone jag hade blivit jävligt frustrerad om man inte fick reda på mer än så.
Och det är lite så jag känner om magi.

Nu när jag konstant måste notera mina tankar för att kunna skriva ner dem senare, istället för att bara låta dem passera lite snabbt som jag brukar, fann jag det underligt att man tänker mycket färre vettiga tankar när man tänker på vad man tänker.

sedan slog det mig, kommer det någon gång inte finnas något kvar att tänka? Kommer allt som kan tänkas bli tänkt?

Troligtvis inte, tanken på att det inte skulle finnas några tankar kvar är ju en tanke i sig. Så det finns nog rätt gott om dem som jag kan förmedla.

Med det vill jag säga: Frukta icke, ty visdomens källa (även känd som min blogg) kommer troligtvis aldrig sina!

Jag tänkte inleda den nya strukturen på bloggen med en typisk impulsfundering som jag pratade om.

Vart ifrån härstammar den första könssjukdomen?

Nu för tiden får man åtminstone känslan av att man endast kan få dem genom oskyddat samlag. Finns det andra sätt antar jag att man får bära en helkropps-kondom dygnet runt för att vara helt säker.

Men hur uppkom den första om man endast kan få dem genom samlag med någon som redan är drabbad?
Uppkom dem bara ur intet? Var det någon som nyttjade samlag med en infekterad trädstam? Hur gick trädstammen detta tragiska öde till mötes? Eller var det helt enkelt så att man på den tiden hade tillräckligt dålig intimhygien för att odla sjukdomar?

Det finns säkert ett simpelt svar till detta en googlesökning bort. Men en kul tankegång bara.

Likt en mentalt begränsad men på samma gång begåvad Frankenstein satt jag i min källare och funderade som vanligt på det ena och det andra.
Då slog mig en tanke om ett sammanträffande. Idag är det första dagen av resten av mitt liv. Men det råkar även vara första dagen på året (var då åtminstone). Det är något magiskt med denna dag. Ty det är just när denna dag infinner sig som man har störst potential att förändra någonting i sitt liv, att bli en annan och förhoppningsvis bättre människa. Varför det är så har jag ingen aning om, men med tanke på alla jävla nyårslöften måste det ju ligga något i det.
Så även jag tänkte ut ett litet löfte. Ett för mig väldigt orimligt löfte som jag försökt med många gånger innan och som jag då lyckats uppräthålla i ett par timmar i bästa fall.
Jag ska försöka ha lite mer struktur.
Då tänkte jag på denna blogg som låg och skräpade långt bak i de elektroniska arkivskåpen på nätet.
Jag återupplivar den!

 

Men för att det inte ska sluta som innan måste jag ha en plan. Motivation till att fortsätta, och framför allt en mer pålitilig och strukturerad intervall mellan inläggen så det blir lättare att följa den och veta vad man kan förvänta sig.

 

Därför samlar jag nu alla mina krafter för att väcka bästen som jag valt ska få namnet:
Filosofen 2.0 - Struktur edition.

 

Det hade varit coolt att säga "nu med 100% mer struktur". Dock var det ingen struktur från början och 200% av ingenting är fortfarande noll.
Om ni inte förstår varför jag säger 100% mer struktur och sedan 200% av ursprungsvärdet så får ni gå tillbaka till skolbänken och denna gången faktiskt ta till er vad som lärs ut på matematiklektionerna.

 

Men nu till det viktiga. Varför är detta bra för er läsare?

Det ska jag berätta!
Om ni har en ungefärlig förståelse för när nästa inlägg kommer behöver ni inte planlöst och konstant hålla utkik efter nytt innehåll. På detta sättet kan ni även vara säkra på att bloggen fortfarande lever fast jag inte lagt upp någonting på ett tag.

 Den ungefärliga planen hade jag tänkt skulle se ut i liknande stil:

Minst två inlägg i veckan med jämnt mellanrum. Förhoppningsvis mer än så, men minst två.
Detta innefattar större inlägg (längd och utrsträckning på dessa varierar så klart). Det kan komma lite små impulsfunderingar då och då för er som aptitretare, men med tanke på att min hjärna fungerar lite som den vill och när den vill så har jag ingen aning om hur frekvent det kan bli.
Bland de mindre inläggen kan ni även hitta ett fåtal listor på saker jag finner relevanta att ta upp.

Bilder kommer i mån om tillgänglighet. Det känns som om de flesta dagligen skannar 9gag, damnlol, imgur och alla andra sidor som lägger upp precis samma bilder, så det blir nog mest egentillverkade och sådant som ni inte kan se överallt annars, vilket gör de till något av en bristvara. Undantag kan göras för sådant jag finner extra humoristiskt och som jag vill vara säker på att ingen missar.

 

Jag hoppas att jag inte lovar för mycket nu. Jag ska göra vad jag kan för att hålla planen så bra det går. Men räkna som sagt med två inlägg i veckan åtmisntone.

En sak till vill jag gärna ta upp.
Var inte "den personen".
Alla kommenterar som endast påpekar att den kommenterande personen (som av någon anledning 99% av gångerna går under namnet "anonym") inte bryr sig om det jag skriver, tas helt enkelt bort.
Om ni inte gillar det jag skriver får ni gärna lämna en kommentar om varför. Det är inte så att jag inte klarar av kritik, jag är tacksam för all sorts kritik. Fast jag är bäst siktar jag på att alltid göra saker bättre. Men "vem bryr sig" är inte kritik, det är bara jävligt onödigt.
Om någon fortsätter läsa är det uppenbarligen någon som bryr sig. Om du inte bryr dig men saknar den litterära förmågan att berätta för mig varför kan du låta mig veta genom att sluta läsa.

Jag förväntar mig inte att allt jag skriver ska tilltala alla. Om du vill ta åt dig av mina visa ord är jag väldigt glad för det, och får då gärna lämna en kommentar om att du tyckte det var bra. Annars tvingar jag ingen att läsa, det är 100% frivilligt.

Det jag försöker säga är att jag inte menar att jag bara vill ha positiva kommentarer, även om det kanske låter så. Men ett "bra" är enligt mig mer informativt än ett "inte bra". Då vet jag att åtminstone att någonting av det jag gjorde var bra och att jag ska fortsätta i den stilen. Men ett "inte bra" förtäljer inte vad jag kunde ha gjort bättre och därför vet jag inte hur jag kan förbättra mig. Men ett "inte bra" är mer informativt än ett "vem bryr sig".
Självklart är jag ännu gladare för mer ingående positiv respons med. Jag tror ni fattar vart jag vill komma.

Sammanfattnignsvis vill jag inte sätta upp några konkreta regler för vad som får kommenteras och inte, kommentera på bara. Men jag tar bort de kommentarer jag tycker är onödiga. Nu vet ni dock lite varför och på vilket sätt jag bedömer det.
Är ni inte nöjda med det systemet får jag väl helt enkelt skapa ett debattforum.

 

Hur som helst, välkomna till min nya, fräscha, strukturerade blogg. Jag önskar er mycket trevlig läsning.

Alla har vi väl någon gång hört talas om världsfenomenet Facebook.

 

Alla har vi väl någon gång hört talas om det som världsfenomenet Facebook använder sig av för att mäta populäritet (utöver hur många nära kära vänner man har) nämligen Likes eller Gillningar som man skulle kunna kalla det i långa landet lagom.

 

Namnet på detta sätt att mäta populäritet tycker jag förklarar bra själv vad det var till för ifrån början.
Man visar att man gillar en bild/status. Alternativt att man håller med om vad det står, eller att man vill ligga med personen som la upp det.

 

På senare tid kan man även gilla grupper och sidor.
Det är ett väldigt bra sätt att visa att man gillar ett band/en artist, en politisk ideologi, hästar som inte finns, knark, tv-spel eller vad mer man kan tänkas göra en grupp/sida om.

 

När man gillar en av dessa sidor får man även ta del av vad dem som skapade gruppen lägger upp på sidan, eftersom att sidans inlägg kommer upp i ditt nyhetsflöde.
Självklart är detta endast relevanta ting som har med sidan och dess innebörd att göra. Eftersom att det finns så mycket att skriva om brevbäraren Dag-otto i Snålvatten och jäkelskap så blir det aldrig idétorka så att man tvingas gå över i att endast skriva en hälsningsfras vid alla våra lika trevliga högtider.

 

Det finns de som jobbar hårt för sina gillningar.
De bakar cupcakes, går till gymmet, tar kort på sin otroligt vackra spegel, delar med sig av sina djupa tankar, kritiserar andras djupa tankar eller uppdaterar alla om precis vad man gör precis när man gör det, dygnet runt, alla dagar i veckan. Samma tid samma kanal. (Ska be facebook införa en funktion som uppdaterar ens status om vad man drömmer medans man sover så att alla ens kära vänner kan hållas uppdaterade även då.)

 

Sedan finns det de som får gillningar ändå.
Tänk om du kunde hjälpa till att bota cancer genom endast ett knapptryck. Tack vara världsfenomenet facebook så kan du det!

 

Jag skulle kunna sätta mitt högra ben på att alla som någon gång varit inne på facebook någon gång har sett en status/bild där det står ungefär: "Gilla om du..." alternativt "Like if you..." Eller "Ignore if..." "Share if..."

 

Ett bra exempel är en bild på något i stil med ett barn eller en hund eller liknande med texten "Like if you think this is cute, ignore if you don't have a heart"

Jag förstår inte riktigt logiken i det hela.
Antingen tycker du att det är gulligt eller så har du inget hjärta. Rätta mig om jag har fel men jag är relativt övertygad om att åtminstone majoriteten av de som har kompetens till att använda facebook har ett hjärta eftersom att ni vet, vi behöver ett hjärta för att pumpa runt blodet i vår kropp som vi, ni vet behöver för att leva.

 

Så om det finns någon enstaka individ som på något mirakulöst sätt klarar sig utan ett hjärta är det okej om denna inte gillar bilden eftersom att den stämmer in på kriteriet för att ignorera.
Ifall denna individ nu råkar tycka att det är gulligt med en hundvalp som lagts upp på ett av de största sociala medierna för att ge uppladdaren uppmärksamhet blir det plötsligt mycket svårare.
Eftersom att man inte både kan gilla bilden och ignorera den får han/hon med facebooks oskrivna regler inte tycka som denna vill, och känner sig därför antagligen väldigt kränkt.

 

Föresten!
Visste ni att man måste tycka om glass för att komma till himmelen efter döden? (För er lyckligt lottade som tror på ett liv efter döden förståss.)
Häromdagen såg jag en bild på en skål med glass med texten "Like if you love icecream, ignore if you want to go to hell."
Så för alla er som jobbar hårt med att befinna er på en viss plats en viss dag i veckan där ni äter er frälsares kropp och dricker hans blod har jag dåliga nyheter. Allt hårt arbete är förgäves om ni inte älskar glass.

 

Det är inte bara åsikter det handlar om.
Det bästa sättet att få gillningar på måste vara att lägga upp en bild involverande alla regnbågens färger och skriva "Like if you see your favorite color."
Eftersom att alla färger vi känner till finns med på bilden och åtminstone de flesta har en favoritfärg så är antagligen sagd färg med på färgskalan i bilden, och därför "måste" alla som sett bilden gilla.
Om man är lika lättmanipulerad som majoriteten av de sociala mediernas användare vill säga.

 

Man kan även utnyttja människors välvilja för att få läsare.
Som jag nämnde tidigare kan man gilla grupper och sidor.
Utformningen på namnet på sidan är mycket viktigt för att få läsare. Det lättaste sättet är att utnyttja att de flesta antar att allt alla säger är sant och att de gärna gör vad de kan för att hjälpa till. (Så länge det inte betyder alltför stor personlig uppofring av tillgångar eller tid.)

För ett tag sedan såg jag en sida med namnet "1 million likes and my dad quit drugs."
Varför skulle någon ljuga om något sådant för att få folks uppmärksamhet? Det skulle vara kul att se konversationen mellan fadern som pundar och sonen/dottern.

"Min son/dotter, om du gör en sida på facebook och får 1 milljon gillningar så lovar jag med hela mitt hjärta att jag ska sluta ta droger"

Men som sagt, vem skulle ljuga om något så absurdt bara för att få läsare?

 

Det kanske bara är jag som stör mig.
Det är för visso ingen stor grej egentligen.
Man bara trycker på en knapp. Man lyder blint uppmaningen man får om att trycka på knappen av en helt irrelevant anledning i och för sig. Men det är ändå bara ett knapptryck.

Det är dessutom väldigt förståeligt.
Man vill ju inte att alla ens vänner ska få reda på att man accepterar djurmisshandel, eftersom man inte gillat en bild. Hur det gör någon skillnad om man gillat bilden eller inte förstår jag inte, sist jag kollade ändras inte ens åsikter alltför mycket beroende på vad man gillar och inte gillar på facebook.
Men eftersom att hur man ser ut utåt är det allra viktigaste vill man ju inte att det ska bli några missförstånd om det nu skulle råka vara så att någon av ens vänner har särskilda privilegier på facebook och kan se vilka bilder/statusar man observerat, förstått innebörden av och sedan ignorerat, eftersom att vi vanliga dödliga inte kan se vad våra vänner kollat på utan bara vad de gillat, kommenterat på och lagt upp/delat, och därför inte har en aning om man faktiskt sett bilden och ignorerat den eller om man helt enkelt bara inte sett den.

 

Men det är fortfarande ingen stor grej.
Nej, kanske inte. Men om jag sagt åt folk att suga av mig om de inte tycker att man borde återinföra slaveri tror jag inte att det hade varit lika viktigt att visa hur sprudlande full med moral man är.

Sensmoralen antar jag är att moral gäller endast när den är lätt tillgänglig och när det inte går ut över individens komfort eller försämrar dennas standarder.
Eller att väldigt många hade behövt lära sig att tänka mycket mer självständigt och vara lite mer kritiska till saker och ting.